Hittade en väldigt fin dikt av Karin Boye via ett svenska arbete. Vackert!

Herre rör mitt hjärta jag vill se dig så som den du är,
Och om något skymmer dig ta bort det och regera här,
Lär mig leva livet som jag fått så att det ärar dig,
För du har rör mitt hjärta du har viskat att du älskar mig

Jag älskar dig min Jesus,
Jag älskar dig min Gud,
Jag stannar kvar hos Jesus
Jag vill vara nära dig min Gud

Igår kom jag hem från en cykelsemester på Gotland. Vi var ett härligt gäng på 6 pers som under 4 dagar sammanlagt 17 mil! Haha bara det är ett under i sig ;)

Det var en väldigt rolig resa och det var många känslor inblandade. Speciellt första dagen var tuff, då skulle vi cykla 6 mil, detta utan vidare muskler sedan innan..
I början gick allt lätt jag cyklade på i hög fart, solen sken och endorfinerna från träningen var många! Med ett leende på läpparna cyklade vi i den fina naturen. Men efter några timmar började man bli rätt trött och hungrig, benen brann på grund av allt cyklande och det var inte fullt lika roligt längre.. Så efter ännu ett tag stannade vi för att äta, åh det var riktigt gott kan jag säga. Efter vi hade ätit och vilat var vi tvungna att cykla några mil till. Denna biten var känslomässigt den tuffaste: knäna gjorde riktigt ont och kändes inte hela, lårmusklerna brann och armarna var trötta. Förutom detta var det hela vägen en liten lutning uppåt. Det kändes inte alls kul och när man satt där och höll händerna krampaktigt på styret började man tänka: "vad i hela världen gör jag egentligen här?!". Då fick man bara fästa blicken framåt, tvinga benen att gå av sig själv och bestämma sig: "jag ska nå målet!".
När jag satt där på cykeln och kämpade kom jag och tänka på att såhär ser ju livet också ut: det går upp och ner och känslorna flyger hit o dit. Ibland är allt frid och fröjd och man är den lyckligaste människan i världen. Men ibland är det precis tvärtom: allt går bara fel, det är inte roligt längre och man tänker "hur hamnade jag här?!".
Men saken är den när allt man vill är att ge upp så måste vi fortsätta kämpa, vi måste fortsätta tro och hoppas, vi måste sätta ögonen på vårt mål Jesus och lita på att han är med oss och att han tar oss igenom. Han är den enda som kan stilla stormarna i ditt och mitt liv! Han älskar dig och kämpar med dig! Han lämnar dig aldrig ensam med dina krämpor och känslor utan han lyfter upp dig på sina starka armar och bär dig!
Känslan när man lyckas ta sig igenom och komma fram till målet är grym! Man blickar tillbaks och inser: det var värt alltihop för jag klarade det!
Och vet du? Ingenting är omöjligt för den som tror! (Mark 9:23)

Du kan vara svag men med Gud är du stark, ja du ska få ro och vila
Den som han gör fri han är verkligen fri, han hör när du ber!

(Ådahl "han hör")