" Den som sitter under den Högstes beskydd

och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger:

I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på. " Psalm 91:1-2

 

"...hennes stigar leder vilse utan att hon märker det." Ordspråksboken 5:6

 

Phu.. Jag kom nyss hem ifrån en kvällspromenad som slutade lite annorlunda än jag tänkt mig, jag gick nämligen VILSE. Jag befinner mig just nu i stad som jag inte är så van att promenera i, men jag tänkte att en skön kvällspromenad med lite frisk luft skulle va skönt. Så på med "gympadojjerna" och ut i mörkret. Till en början gick allt jättebra, jag pratade glatt i telefon och gick dit näsan pekade. Det var bara det att ju längre jag gick ju mer såg allt (i mina ögon) likadant ut: trevliga pyntade hus och svängade vägar. Jag hade vid det här laget avslutat samtalet och tyckte det började bli dags att parvla sig hemåt in i värmen igen. Jag svängde in på en gata och tänkte att detta måste vara i rätt riktning i alla fall, men när jag kom till gatans slut så fanns bara skog och ängar. Jag tänkte att jag försöker ta mig tillbaks samma väg som jag kom, men alla hus var plötsligt lika och alla gator såg läskigt likadana ut. Jag tänkte att jag har ju i alla fall mobilen med mig, jag kan försöka ringa någon eller leta upp en karta på nätet. Jag tar upp mobilen ur fickan och börjar ringa till en vän, precis när hon svarar stängs min mobil av. Trots att den nyss visat att det fanns batteri kvar går det inte att få igång den igen, den säger bara att den behöver laddas. Nu känner jag hur paniken kommer smygande, innan ikväll så var det flera år sen jag gick vilse på riktigt. Mörkret och ensamheten tränger sig på och plötsligt känner man sig minst på hela jorden och kommer ihåg paniken man kände som liten då man tappat bort mamma eller pappa på ICA. Men jag ser att en bit framför mig går en man som jag gått förbi förut, han såg rätt snäll ut då så jag tar min chans och ropar "URSÄKTA!". Första gången hör han inte mig så jag ropar ännu högre, och då stannar han och vänder sig om. Jag springer ikapp honom och berättar att jag tappat bort mig och vart jag ska, som tur är ska han åt samma håll och erbjuder sig visa vägen. Jag känner hur jag börjar lugna ner mig igen, nu är jag påväg åt rätt håll igen i alla fall. Vi går och pratar lite allmänt och kommer fram till att han känner pappan till mina kompisar som bor i en liten by uppåt. Det var intressant att prata med honom och rätt som det var, var vi framme vid stället där jag hittar själv, så vi sa hejdå och jag lunkade hemåt igen in i värmen.

Trots att jag kände att obehagskäslorna tryckte på så fnns det ändå ett lugn i mig, på nått sätt visste jag ändå att Jesus var med mig. Jag tror absolut att han hjälpte mig hem igen, hjälpte mig att fatta rätt beslut, att komma på idén att ropa på mannen och jag tror absolut att han sände mannen att hjälpa mig även om mannen i fråga kanske inte visste om det.

 

Dennna händelse fick mig att tänka på att ibland hamnar man vilse inte bara fysiskt utan i livet. Det är så lätt att bara gå dit näsan pekar, att bara leva på när allt känns frid och fröjd. Man förstår inte ens att man går vilse förrens det är försent. Uppvaknadet kan komma som en kalldusch och man kan känna sig ensammast i världen. Men så är inte fallet. Gud kommer aldrig lämna eller överge dig hur mycket du än tappar bort dig själv (Hebreerbrevet 13:5). Han finns vid din sida, och med hans hjälp och hans ljus kan du komma tillbaks och hitta hem igen. Det står att "Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram." (Jesaja 9:2). Gud kommer lysa vägen hem till sin KÄRLEKSFULLA FAMN för dig. Han älskar dig så otroligt mycket! Så om du känner att du har hamnat vilse, bara vänd dig till Gud. Jag lovar, han har tid att lyssna! Och när du ropar på honom kommer han nära och räddar dig!